vagabonds.se

På lördagar och söndagar är jag själv med alla barnen. Det är inte så lätt att hitta på aktiviteter att göra med tjugo eller tjugofem barn i olika åldrar men det faktiskt finns en sak som alla har gemensamt, nämligen att titta på TV. Detta har jag nu tagit fasta på och gjort söndagar till en biodag.  En perfekt aktivitet som alla kan göra tillsammans och dessutom är det mysigt att göra något extra lyxigt när det är helg.

Vi har en gammal TV som fungerar hur bra som helst och vi har även en DVD-spelare.  Det enda som saknades var filmer. Jag gav mig ut på jakt på marknader runt om i Cebu och hittade en massa intressanta filmer. Allt från Tom & Jerry till Mr Bean. Några dagar innan kom jag på att jag för säkerhets skull skulle se om allt fungerade och det var tur att jag gjorde det eftersom jag då upptäckte att det saknades en sladd till DVD:n. Ännu en gång ut på marknader för att leta efter den rätta sladden och när det var klart var det alltså bara att inviga Parians alldeles egna biosalong. Till premiären hade jag även förberett snacks och cola. Nu var alla samlade och knaprade på sina godsaker och drack coca cola och väntade på att filmen skulle börja. Dagen till ära hade jag valt Tom & Jerry och alla var uppspelta. Filmen skulle börja när som helst. Allt var så perfekt…men DVD:n strejkade trots helt nyinhandlade sladdar. Den ville helt enkelt inte sätta igång trots mina otaliga försök av trixande och fixande med alla sladdar som fanns. Egentligen hade jag ingen aning om vad jag gjorde när jag rörde alla de där sladdarna men barnen fick inte se att jag var nervös och jag låtsades som att jag hade full koll men hjärtat bultade. Barnen tyckte nog att jag såg proffsig ut när jag stod och försökte laga det här och var s¨säkra på att jag skulle fixa det. I kör ropade de ”Lejla! Tom & Jerry!”, ”Lejla! Tom & Jerry!” , ”Lejla! Tom & Jerry!” . Ni kan ju abra tänka er vilken press jag hade på mig.
Efter många och ovanligt långa minuter lyckades jag dock. DVD:n kom igång till slut. Jag blev så lycklig och stämde in i kören. Dock endast till delarna ”Tom & Jerry!” samtidigt som jag improviserade ihop en segerdans till rytmerna av barnens rop. Plötsligt stod vi alla där och dansade denna dans som numera kallas Tom & Jerry-dansen under hela introt till Tom & Jerry. Sedan en plötslig tystnad. Precis lika snabbt som ljudet hade stigit när DVD:n kom igång blev det nu så otroligt tyst. En tystnad som jag aldrig tidigare hade upplevt på Parian. Alla tittade, stora som små, smuttandes på sin coca cola och prasslandes med sina snackspåsar. Precis som på en biosalong.

Från början satt vi på golvet eller på någon av bänkarna och tittade men nu har vi inhandlat två stora madrasser som barnen kan ligga på.

En del föredrar dock att ligga på golvet i all fall men man kan ju alltid använda madrassen som kudde.

Bion är nu en rutin som vi har på söndagar och barnen håller fast vid detta. Hittills har vi sett många filmer, Tom & Jerry, Madagaskar, Lejonkungen och Lilla sjöjungfrun är några av dem. En söndag kom barnen med förslag på någon nytt. De sade vad det hette och jag uppfattade att de sade ”Be Te”. Med den här informationen gav jag mig ännu en gång iväg till marknaden och gick från stång till stånd och letade efter Be Te. En efter en skakade de på huvudet och sade att de inte hade den filmen. Efter en timme kanske kom jag dock till en ung kille och sade vad jag letade efter varpå han började skratta, tog fram en DVD och undrade om det var den jag letade efter. Den heter Ben 10. Nu blev det plötsligt ganska klart varför ingen av de andra hade den. Det var dock en rolig historia att berätta för barnen som tyckte att det var jättekonstigt att jag inte visste vad Ben 10 var för något.

Det är någon som har skänkt en sådan här t-shirt som Ben 10 har till centret. Då alla kläder är gemensamma kan ni ju bara tänka er hur lycklig den är som får den här tröjan på sig.

Ben 10 toppar Parians biolista och har nu varit etta i flera veckor. Nu i söndags åkte den dock ner till en andraplats och etta ligger nu Hitta Nemo.

För tillfället har vi inga nya filmer och jag ska till marknaden någon dag den här veckan. Har ni några förslag på vad vi kan visa i vår biosalong tas förslag tacksamt emot.

Oavsett hur vi är som personer behöver vi alla ha lite struktur i vår vardag. En struktur som vi får genom olika rutiner. För barn är detta kanske ännu viktigare än för vuxna och då i synnerhet för de barn som jag arbetar med. Många av barnen på Parian har aldrig tidigare haft varken en struktur eller några rutiner att hålla sig till i sitt liv.

Bland barnen på Parian märks vikten av detta mycket tydligt. När vi inför en ny rutin finns det inte en enda chans att vi skulle missta oss någon dag och hoppa över det. Minsta lilla antydan till rutin tar barnen verkligen på allvar och är mycket noga med att påminna oss om vi ens skulle vara på väg att glömma bort det. Ta till exempel det här med att tvätta händerna före maten. I samma stund som maten börjar tas fram kommer barnen fram till oss, rycker oss i tröjan och tittar upp för att säga ”Wash hands”. En rutin som denna skulle man aldrig lyckas missa hos oss.

Samma sak är det när det gäller sångstunden som vi har varje dag. Vi har gjort mappar till alla barnen med sångtexter i. På framsidan av mappen finns foto på barnet samt deras namn skrivet. Det är lika roligt att ta fram mapparna varje gång då alla tycker att det är så roligt att ha något alldeles eget. Ibland kan det dock ta en stund att komma igång med sångerna då många tycker att det är så roligt att se sig själva på bild och gärna sitter och beundrar sig själva ett bra tag innan.
Sångstunden är en mycket populär rutin som sker först efter att alla har duschat. Även om det är roligt att duscha är det ju betydligt roligare att sjunga så barnen brukar försöka fuska och säger gärna direkt på morgonen att de vill sjunga. ”Spider, spider” säger de ibland direkt man kommer vilket syftar på Imse vimse spindel. När jag frågar om de redan har duschat svarar de alltid ja och börjar blinka hysteriskt och titta åt alla möjliga håll. Vad tror ni att det betyder? Precis, de har inte alls duschat. Då är det bara att sätta igång med det och sedan är det dags för sång.

Ilo är en pojke på sju år som tyvärr har varit med om mycket i sitt liv. Redan som bebis lämnades han av sin mamma som inte kunde försörja honom på ett center.
Ilo föddes med gomspalt vilken han har opererats för, hur eller när detta skedde, det vet man inte. Det finns väldigt många luckor i hans liv som inte vi känner till. Det vi vet är att han som liten omhändertogs av en man som arbetade på ett center för barn med olika handikapp där även Ilo fick bo. Det var naturligtvis jättebra att Ilo fick ett ”hem” men detta var inte rätt hem för honom. Ilo är inte handikappad men trots det fick han i flera år bo på det här centret tillsammamns med barn med grova handikapp. Detta påverkade honom naturligtvis på många olika sätt och framför allt påverkade det hans tal. Så gott som ingen av de andra barnen på det centret pratar och personalen är tyvärr som på många andra center inte särskilt engagerade i barnen. Detta ledde till att man helt enkelt behandlade Ilo på samma sätt som alla de andra barnen, som en sjuk person som endast vårdades för det allra nödvändigaste. I Ilos fall innebar detta att han aldrig fick någon som helst språklig stimulans vilket gjorde att han när han kom till Parian vid sex års ålder inte kunde prata.

På Parian har Ilo upptäckt en helt ny värld. En värld där barn pratar och kommunicerar via talet och inte enbart via kroppsspråk och han är fast besluten att han ska vara en del av den världen. Han är så vetgirig och vill verkligen lära sig att prata. Han härmar allt vi säger och pratar mer och mer för varje dag. Även om han långt ifrån pratar perfekt är han på mycket god väg och det är fantastiskt att få följa hans utveckling. Jag är ganska säker på att han inom kort kommer att prata obehindrat.

Detta är en hur mysig liten kille som helst och jag önskar bara att alla de andra barnen och även några i personen kunde se det också. Tyvärr är det många som ser Ilo som pojken med ärret som inte kan prata vilket han bli retad för.  Detta är en svår sak att hantera. Det allra svåraste är att vi har en i personalen som gör det också. Hon ser Ilo som en sjuk pojke som inte är kapabel till något. Och vad kan man då kräva av barnen när de vuxna beter sig på det här sättet?

Min första vecka på centret var hemsk då jag så tydligt såg hur de andra barnen öppet var taskiga mot honom. En av mina första dagar fick jag ta hand om honom då en av de andra barnen hade slagit honom på munnen så att han blödde. Då jag bad om hjälp av en av mina kollegor skakade hon bara på axlarna och sade att Ilo så för känslig. Jag fick helt enkelt sköta det själv.
Efter den händelsen var jag fast besluten att något måste göras och jag tog upp ärendet med de andra volontärerna som också hade märkt samma sak. Vi kom fram till att vi inte kan börja arbeta med barnen och ändra deras uppfattning om och syn på Ilo så länge det finns personal som öppet mobbar honom. Resultatet blev ett möte med socialarbetaren och alla i personalen. Vi förklarade hur och vad vi såg vilket naturligtvis upprörde socialarbetaren som verkligen bryr sig om alla barn och i synnerhet Ilo och han tog det här mötet och det här fallet på största allvar.
Mötet har gett resultat även om det har varit en lång process. Personalen är mycket bättre nu och de andra barnen har nu sett och upptäckt helt nya sidor hos Ilo. En stor utmaning var att jobba med Ilo själv eftersom han såg sig själv som underlägsen. När någon till exempel var dum mot honom, tog han det bara. Han sade aldrig ifrån och detta har naturligtvis att göra med att han inte kunde prata. Vi har jobbat mycket med att bättra på hans självförtroende och att lära honom att säga ifrån och att stå på sig. Detta börjar ge utdelning nu och stämningen är mycket bättre. Ilo säger ifrån nu om något skulle hända vilket inte alls händer lika ofta som förut.  När det gäller hans självförtroende går det inte att jämföra med den första veckan då jag träffade honom. Han ville sällan vara med på något då han inte trodde att han kunde det. Numera är han med på allt och tar till och med på sig ledarrollen ibland. Dessutom uttrycker han ganska tydligt vad han vill och inte vill. Förra veckan till exempel då vi skulle titta på film kom han fram till mig och sade att han hellre ville lägga pussel. Detta skulle aldrig ha hänt för några månader sedan. Han är dessutom riktigt duktig på det och är nu den som hjälper andra barn som inte kan. Nu har han lyckats klara alla de pussel som vi har och det ska tilläggas att jag inte tror att jag själv skulle klara det allra svåraste som vi har. Idag var jag på stan och tittade på nya spel och pussel som jag skulle kunna köpa till centret så att han får nya utmaningar.

Ilos vilja och mod är verkligen något att beundra och det är ett privilegium att få jobba med honom. Att få vara med och följa hans utveckling ger mig så mycket styrka och en ännu större lust att fortsätta jobba med det jag gör.

Precis som alla andra barn har barnen på Parian hur mycket energi som helst. Vi ser till att barnen spelar olika sporter vilket naturligtvis alltid uppskattas. Det som dock är kanske det allra populäraste är att dansa samt att tänja sin kropp genom en mängd olika akrobatiska övningar. Det ska testas att gå ner i brygga och spagat och nu det allra senaste…att stå på händer, vilket alla flitigt tränar på dagligen.

Kan man inte själv får man alltid hjälp och till slut lyckas man.

Sedan finns det ju andra sätt att träna på…

Det uppskattas inte att någon annan smyger sig in i bilden när man ska visa sina konster.

Att klättra på allt möjligt för att förbättra sin akrobatiska förmåga hör till.

Vi lyssnar en hel del på musik och barnen tycker verkligen om att dansa.
Nedan: en av pojkarna som tränar breakdance.

När barnen släpper loss kan det se ut så här:

I fredags tog vi med barnen till en pool för att bada. Förra gången vi var och badade var vi på stranden vilket var mycket uppskattat. Många hade aldrig tidigare badat och det var verkligen en succé. Den här gången var det en pool som gällde vilket var extra lyxigt tyckte barnen då ingen av dem tidigare har badat i en pool. Även om poolen låg precis vid havet föredrog alla den framför havet.

På med solglasögonen och så är man redo för en heldag i solen.

Just det…man behöver ju ombyte och en handduk också. Mycket att bära på.

Så ja, äntligen fick man det rätt. Nu var det bara att vänta på att vi skulle ge oss av.

Äntligen i bussen. Det var härligt att få öppna fönstren och känna hur vinden blåste igenom håret.

Solen var mycket stark och att titta in i kameran med solen i ögonen är inte så lätt.

Dags att byta om.

Innan man hoppar in i poolen ska man duscha vilket all tog på största allvar. Sedan var det bara att ta av sig sina flip-flops och hoppa i.

Alla skulle testa hur länge de kunde vara under vattnet och vi fick agera domare. Stå och räkna sekunderna och utse en vinnare.

Sedan var det dags för simskola. Stora som små ville lära sig att simma. Alla försökte och gjorde sitt bästa och alla ville att man skulle titta på just dem när de tog sina första simtag. Hela dagen hörde man ”Look, look, look at me!” Två av barnen kunde faktiskt simma ganska hyfsat innan det var dags för oss att åka hem. Fantastiskt!

Man blir hungrig av att bada så mycket och kuya Eko var den som förberedde maten åt oss den dagen. Något som barnen förvisso inte såg fram emot. Vem vill slösa en massa tid på att äta när man kan bada istället? Det såg barnen till att verkligen inte göra utan det åts med en himla fart och innan man ens hann blinka stod de där med sin bricka och sade ”Finish!”.

Sedan var det dags för ännu en omgång av bad.

Solen gjorde sitt efter ett par timmar och jag började känna av att jag hade bränt mig i ansiktet. Dags att ta fram mer solkräm vilket barnen naturligtvis också ville testa. ”Ate, me, me. Make-up.” Visst fick de också testa min make-up som de kallade det. Dock tyckte en del att det var lite lustigt att ha en smörja i ansiktet.

En del ville absolut smörja in sig själva och resultatet såg ut så här:

Efter att man smörjt in sig måste man ju vänta några minuter innan man går i vattnet igen, och hur kul är det på en skala?

Det var svårt att få upp barnen ur vattnet trots att vi mutade dem med snacks men till slut gick det och det var dags för oss att åka hem. Så gott som alla somnade på bussen på väg tillbaka till centret och jag slumrade till jag med.

Vi planerar redan nu för ännu en tur till poolen och barnen luftövningsimmar redan.

UNICEF vaccinerar i Elfenbenskusten © UNICEF/Asselin

UNICEF och Apoteket Hjärtat har inlett ett samarbete för att fler barn ska bli vaccinerade mot stelkramp. Om man har en blogg och publicerar ett inlägg om detta mellan den 16 april och den 13 maj vaccinerar man 95 barn.

Ni som inte har en blogg kan också bidra. Gå in här och dela med er informationen på Facebook så bidrar ni till att fem barn blir vaccinerade.

På centret har vi två house parents. House parents är de som sover på centret och de som är ansvariga för matlagning. Nanay är en av dem och hon har jobbat på centret i åtta år nu.

Joel, som vi kallar för kuya Eko är den andra.

Nanay och kuya Eko är som sagt de som sover på centret och som tar hand om barnen kvällstid. Kuya Eko är den som sköter tvätten också men jag måste säga att utöver det gör de inte särskilt mycket. De finns där men de är aldrig med barnen. De ser till att det finns mat och rena kläder men de leker aldrig med barnen utan är mer som två mycket stränga föräldrar, i synnerhet Nanay. Kuya Eko är lite blyg och som ni kan se på bilden så håller han sig ganska ofta för sig själv. Nu på senare tid har han börjat slappna av lite mer och nu kommunicerar han lite mer med oss andra. Han var den som var allra svårast att lära känna.
Nanay är den som är mest öppen och hon ställer hela tiden en massa frågor om Sverige som hon har en mycket förskönad bild av. Hon frågar till exempel om jag har pool hemma i Sverige osv. Hon är för övrigt den som gör minst på centret. Hon är där men för det mesta sitter hon inne på sitt rum/kontor och kommer mycket sällan ut. När hon väl kommer ut så pratar hon bara med mig eller med någon av de andra anställda. Jag har aldrig sett henne sitta med barnen på alla dessa månader som jag har varit på centret.

Sedan har vi den underbara Mae. Hon är väldigt blyg men har verkligen börjat öppna sig nu och hon är hur härlig som helst. Hon är också den som jag har mest kontakt med. Inte bara jag tycker om henne utan barnen gillar henne väldigt mycket också.
Mae har samma arbetsuppgifter som house parents och hon är också den som hoppar in som house parent då Nanay eller kuya Eko är lediga.

Skojaren kuya Amarillo är lite allt-i-allo. Han är både vakt och den som sköter om själva centret när det gäller det praktiska. Kuya Amarillo är en mycket charmig man som både personalen och barnen tycker om.

Sist men inte minst har vi vår socialarbetare Moloy. En helt underbar människa vilket man ser direkt när man ser honom. Han är precis så snäll som han ser ut och barnen älskar honom. Han bryr sig verkligen om barnen och talar om alla barn på centret som ”mina barn”. Han tar hand om allt pappersarbete vilket innebär att han är inne på sitt kontor för det mesta men han tar sig tid och kommer ut till barnen så ofta han kan och när han gör det blir barnen jätteglada. Om han har mycket jobb och inte hinner komma ut så kommer barnen till in till hans kontor istället. Dörren står alltid öppen och alla kan komma och gå som de vill. Det är verkligen underbart att se Moloy med barnen.

Rätt svar på frågan i förra inlägget: foto nr 2

Varje fredag när jag kommer till centret upptäcker jag att minst ett barn till har kommit och att minst ett inte längre är där ^1. De flesta av barnen som inte är där längre har blivit flyttade till ett annat hem, ett mer permanent boende. Sedan finns det barn som försvinner på andra sätt. Barn som Kay till exempel. Kay är en flicka som är ungefär nio år gammal. En söndag när jag jobbade kom hon till centret. Rättare sagt kördes hon till centret av polisen som hade plockat upp henne på gatan när hon sniffade lim. Kay har i hela sitt liv bott på gatan vilket man tydligt kunde se. Hon var så smutsig när hon kom den där söndagen och hennes hår hade nästan förvandlats till dreadlocks då hon varken har tvättat eller borstat det på mycket länge. Hon såg så sliten ut och hon såg ut att vara betydligt äldre än nio. Man kunde mycket tydligt se att hon var påverkad och en del av de yngre barnen var lite rädda för henne och höll sig på avstånd. Då jag visste hur och varför hon kom till centret kunde jag nästan ana att hon inte skulle vara långvarig. Frågan var bara när abstinensen skulle bli så pass stark att hon måste ge sig iväg för att få tag på mer lim. Mycket riktigt, lite senare på eftermiddagen, rymde Kay och vi har inte sett henne sedan dess.
Det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Varje dag ser jag gatubarn runt om i Cebu och varje dag hoppas jag att jag ska få se henne. Ärligt talat vet jag inte vad jag skulle göra eller säga om jag såg henne men bara att se henne skulle kännas bra, eftersom jag då skulle veta att hon fortfarande lever.

1Parian Drop-In Center liknar jag vid ett ”sluss-center” och detta är alltså det första centret som barnen kommer till, antingen från gatan eller om de blir lämnade av föräldrar som inte klarar av att försörja dem eller av någon annan anledning. Därefter arbetar vi med att identifiera barnen, prata med dem för att försöka få en överblick över deras bakgrund samt ser till att de får göra en hälsoundersökning. När allt detta är avklarat återstår att finna ett lämpligt permanent boende till dem.